jaaaaa.



Känslan imorse, eller igårkväll också för den delen var inte direkt upplyftande. Jag har nog aldrig känt sånt motstånd för att åka hem, alltså tillbaka till Umeå igen. Jul- och speciellt nyårsledigheten varit såhimla kul, så himla underbar å så himla välförtjänt! Oj vad jag behövde få va hemma, umgås med underbart folk, ladda batterierna och bara njuta av en ledighet utan måsten och krav. Men det har ju sin baksida. Jag måste ju tillbaka till vardagen. Hem. Missförstå mej inte, jag trivs utmärkt där jag är, men hemma är ju ändå hemma. Hemma har nått (och några!) som inte går att ersätta så lätt. Lina och jag pratade en hel natt om bland annat det, att ha riktigt nära vänner där man bara kan få vara. Där det inte behövs några ord, man är förstådd ändå. Sånna vänner växer inte på träd, å jag känner mej så tacksam för alla mina.  Det gäller att uppskatta det man har å igår kände jag det så tydligt. Det var som om jag precis såg allt men var tvungen att vända ryggen till å åka därifrån. Det kändes med andra ord inte alls bra. Den känslan kombinerades med att livet här uppe nu drar igång igen med jobb, jobb (inget ont om mitt jobb egentligen) å inga öviksbor. Det blev lite väl häftig övergång, från allt till inget å det gav mej lite småpanik. På riktigt. Nu, för å vända den här nedstämda känslan uppåt igen så ska jag som plåster på såren åka ner ikväll å se hockey med alla underbarelser där nere. Efter det kanske jag fixar återgången till verkligheten bättre, haha!

Puss!

Kommentarer
Postat av: AKO

Riktigt fint foto! :) Jag hoppas att återgången till Umelivet ordnar sig någorlunda smärtfritt och att du känner att det finns mycket som är bra och roligt här också. God fortsättning på det nya året! L

2009-01-06 @ 17:51:01
URL: http://krumbukter.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: