supernatural.



In six days, the universe was made
And from the dead a man was raised
They say He walked across the waves
And I'll believe it to my grave

- dc Talk, Supernatural

gla lucia.


våga hoppas!

Tänkte på en sak när jag cyklade från sjukhuset och till jobbet i morse. Jag gillar mitt jobb, verkligen. Jag trivs jättebra och har aldrig tyckt det har varit jobbigt att gå dit nån morron. Men idag...idag hade jag lika gärna kunnat strunta i hela grejen. Hela veckan hade gärna fått varit helt tom. Oavsett hur bra man trivs på jobbet, hur roliga aktiviteter man tänkt göra i helgen eller hur mycket pyssel man har framför sej hemma så äre hemskt mycket som betyder hemskt lite när det verkligen kommer till kritan. När det väl kommer till kritan får disk, tvätt, smuts, trädgårdsmässa, konsert, V75 och jobbet komma i andra hand. Familjen går alltid före och vännerna går alltid före. Den prioriteringen går inte att rubba. Och när oförutsedda saker händer och hela vardagen vänds upp och ner får man tid att omvärdera och återigen uppskatta det man så lätt och så ofta tar förgivet. Det är nästan som om vardagen behöver vändas upp och ner ibland för att inte bli alltför vardaglig.

Det är inte lätt. Att behålla hoppet. Det finns där hela tiden, men det är jobbigt att nära det allt för mycket. Det gör ont när det inte blir som man hoppats. När man inte riktigt vågar hoppas, då får man tro. Tro gör en aldrig besviken. Vad skulle jag göra i jobbiga stunder om jag inte var troende? Hur skulle det kännas att inte kunna lita på att Gud finns och att han håller oss alla i sina händer? Jag vet inte...tomt säkert. Ensamt. Hopplöst.

Sommarn miste lite av sin fägring
Solen miste lite av sin glans
När det vi hade hoppats på
föll ihop och gick i kras
var det nästan som om glädjen inte fanns.

Hela helgen har både Curry och Jonas varit borta å jag va helt ensam i sängen. Då vare tomt. Å inge kul. Sen kom världens bästa svärmor på besök, fyllde lägenheten med liv och tömde den på disk, smutstvätt och damm. Sen på morronen kom Curry äntligen hem. Det hade vänt. Allting vänder bara man ger sej tid. Då får det ta den tid det tar, bara man ser att det går åt rätt håll. Morgondagens projekt är dusch. Håll tummar och be böner att orken räcker till! Tack!

image509

mitt hem.

"Mitt hem är min borg. Vem är det borgen ska skydda mot? Hemmet som en plats att träffa varandra eller slippa ifrån varandra? Och får man besök ska det vara nybakat och nystädat och gärna nyrenoverat. Innan vi förmår öppna dörren och släppa in, som om vi bodde i en utställningsmonter. Det är för tjocka väggar och för mycket portkoder. Det är för mycket rädsla och hushållsmaskiner. Det är för mycket störningsjourer och för lite störningsmoment. Stör jag? Nej, du bara rubbar hela min existens. Välkommen in! Den ultimata marknadsanpassningens lilla sidoeffekt sägs vara, att mänskligheten håller på att utrota allt liv. Ska vi inte passa på att komma lite närmare livet, medans vi nu finns kvar?"
-Bob Hansson

Satt och läste i nyaste Hem & Hyra (vuxenpoäng till mej!) och kände att jag bara va tvungen å citera! Hur väl känner man inte igen sej i det han skriver? Jag vill ha ett hem där folk känner sej välkomna, bjudna som objudna. Jag vill öppna dörren och säga "Välkommen...såhär bor vi. Det är lite stökigt men so what? Vi har haft lite roligare saker för oss än att städa idag. Känn dej fri att stöka till lite mer, det gör inget. Känn dej som hemma...lägg dej och slöa i soffan eller rota fram lite gott från kylen, bara du kommer." Man behöver inte alltid ha nått planerat, nått att göra. Det är okej att bara vara. Det är nog så viktigt. Jag tycker att vi ska passa på att komma närmare livet medans vi fortfarande finns kvar.

Sen måste jag bara slänga in en bild på världens sötaste lillebror! Puss på dej!

image505  image506

tid.

Nu är julen över. Om tre dagar är hela året över. Mycket har vi människor lärt oss att påverka och förändra, men tack och lov finns det fortfarande saker som sker utan att vi kan göra nått åt det. Tid är en av dem. Ett rätt faschinerande fenomen när man väl börjar tänka på det. Tid. Eftersom vi mäter tid med klocka så kan man ju rätt enkelt konstatera att tiden alltid håller samma tempo oavsett vad som händer. Ändå kan tiden gå så otroligt fort, eller fruktansvärt långsamt.

Det sägs att man ska ta vara på tiden, att man ska vara så effektiv som möjligt för att få tiden att räcka till. För att citera en reklamsnutt från TV "great coffie, in no time at all". Har vi så mycket saker att fylla vår tid med att till och med tiden för att koka kaffe måste effektiviseras? Men konstaterar vi inte varje dag att tiden går i alla fall, oavsett om jag har mycket eller lite i almanackan. Och vad är allt det här snacket om att inte ha tid? Det är väl rätt få saker man kan vara så säker på som tid, eftersom den inte verkar förändras. Så tid har vi. Frågan är vad vi väljer att fylla vår tid med. Finns det bara måsten eller har vi viljan (eller kanske till och med nått roligt) i planeringen?

Men bara för att vi har något som inte tar slut betyder det väl inte att vi måste planera allt? Det kan väl aldrig vara tänkt att tiden bara är till för att fyllas? Om man alltid ska vara effektiv och hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt känns det mer som att tiden bara slukas, den tas inte tillvara på. Det där som man alltid skulle vilja hinna med, men som hela tiden skjuts upp är mycket viktigare än man tror. Det är väl värt att vara med i prioriteringsstriden om disk, tvätt, städning, handla mm. Att ha stund eller en förmiddag utan att faktiskt bry sej om tiden (den klarar sej själv!) är ovanligt, lite svårt men så värt!

Avslutningsvis kan jag väl kanske försöka komma med en litet nyårslöfte, att bry mej mer i hur jag använder tiden, vad jag prioriterar och att ge mej själv egen tid när jag får göra sånt som får mej att må bra och slappna av. Jag är ju inte en person som stressar i onödan, men på sista tiden har jag haft rätt mycket i huvudet vilket har resulterat i att jag haft svårt att slappna av, svårt att sova ordentligt, ont i magen och så vidare...så det här känns som ett bra nyårslöfte.

"Det finns en stor men ändå helt alldaglig hemlighet. Den delas av alla människor, alla känner den, men få ger den någon eftertanke. De flesta tar den för självklar och funderar inte alls på den. Denna hemlighet är tiden."
- Michael Ende

RSS 2.0