jaaaaa.



Känslan imorse, eller igårkväll också för den delen var inte direkt upplyftande. Jag har nog aldrig känt sånt motstånd för att åka hem, alltså tillbaka till Umeå igen. Jul- och speciellt nyårsledigheten varit såhimla kul, så himla underbar å så himla välförtjänt! Oj vad jag behövde få va hemma, umgås med underbart folk, ladda batterierna och bara njuta av en ledighet utan måsten och krav. Men det har ju sin baksida. Jag måste ju tillbaka till vardagen. Hem. Missförstå mej inte, jag trivs utmärkt där jag är, men hemma är ju ändå hemma. Hemma har nått (och några!) som inte går att ersätta så lätt. Lina och jag pratade en hel natt om bland annat det, att ha riktigt nära vänner där man bara kan få vara. Där det inte behövs några ord, man är förstådd ändå. Sånna vänner växer inte på träd, å jag känner mej så tacksam för alla mina.  Det gäller att uppskatta det man har å igår kände jag det så tydligt. Det var som om jag precis såg allt men var tvungen att vända ryggen till å åka därifrån. Det kändes med andra ord inte alls bra. Den känslan kombinerades med att livet här uppe nu drar igång igen med jobb, jobb (inget ont om mitt jobb egentligen) å inga öviksbor. Det blev lite väl häftig övergång, från allt till inget å det gav mej lite småpanik. På riktigt. Nu, för å vända den här nedstämda känslan uppåt igen så ska jag som plåster på såren åka ner ikväll å se hockey med alla underbarelser där nere. Efter det kanske jag fixar återgången till verkligheten bättre, haha!

Puss!

dålig start, god fortsättning?


personerna på bilden har inget med majoriteten av texten att göra ;)

Magsjukan har svept sin sjuka hand över vår personalstab. Två har åkt dit och jag hoppas verkligen att resten av oss slipper. Stackarna som blir sjuka vid nyår. På vårt matbord (om man lyfter bort allt godis å alla pepparkakor) så finns en burk vitpepparkorn och en post-it uppmaning: "ta 8 vitpepparkorn för magsjukan". Jag har inte tagit (är rebell idag, mer om det senare) samt inte heller kunnat hålla mej från att kommentera uppmaningen "för magsjukan". Språkpolis, jag vet... Jag tror i alla fall inte att jag åker på nått, jag är ju aldrig....men å andra sidan...sist jag sa så fick jag ju feber å feteste förkylningen så jag gör nog bäst i att inget säga eller skriva.

Sitter hemma i lilla Tävra nu, å känner mej smått isolerad å rastlös. Fast å andra sidan orkar jag inte ta mej för nått så jag är nog, rent krasst, precis där jag ska vara... Fast, eftersom jag känner mej lite gnällig så måste jag få lista några dåliga saker just nu:
* Ingen gitarr.
* Ingen kamera.
* Ingen make.
* Inge godis.
* Inge photoshop.
* Inge foton å leka med heller, för den delen.

Idel elände. Till råga på allt upptäckte jag på jobbet imorse att mina relativt nya jeans ripsat (!) upp sej i baken. Med ripsat menar jag alltså sådär som nylonstrumpor kan göra när en maska har gått. Hur kan jeans ripsa upp sej, är ju min fråga. Nån som har ett vettigt svar? Det känns såhär i efterhand mycket märkligt att jag igår besämde att just idag skulle jag nog ha de där turkosa jeansen, jag som aldrig haft dem på jobbet tidigare. Min idé var att klä mej normalt, skita i arbetströjan (eftersom vi ändå bara skulle handla hela dagen så skulle ju ingen märka det) å så skulle jag slippa ha med mig arbetskläderna hem då jag skulle åka direkt efter jobbet. Jag måste säga att jag var mycket nöjd med hur genomtänkt mitt klädval var. Tills jag skulle stoppa schemat i bakfickan å känner en struktur av oidentifierbart slag. "ANNA!! Har mina brallor spruckit i baken!?! Ja, svarar hon, skoningslöst. Men inge mycke väl, undrar jag inte så lite hoppfullt... Nja, nä...rätt mycket." Men snygg! Rusar in på toa, river ner spegeln å beskådar. Noterar att jag, just idag, med omsorg valt mina tunnast långkallingar. Har även matchat detta med schackrutiga trosor...ja, ni kan ju tänka er vilken glädjande överraskning såhär strax innan 8 på morgonkvisten. Kände mej som fjorton med söndertrasade jeans...jag är ju (över) 25...en vuxen, mogen kvinna!

Samma dag dör mitt mobilbatteri och jag, eftersom jag planerar å tänker igenom saker så bra idag, ringer Jonas å Tävra innan jag åker så de vet att mobilen är död samt när jag beräknas komma fram. Packar ner laddaren och gläds åt min framförhållning. Väl hemma är jag i princip överlycklig över lite social interaktion med en familjemedlem att jag inte tänker på att jag måste tänka lite. Trött efter en, inte speciellt lång, men väldigt intensiv och mentalt uttröttande (tydligen!) dag skriver jag min pinkod fel. Oj, tyckte jag. Vänta med det där tills du ätit middag, tyckte mamma. Mammor ska man lyssna på. Det gjorde inte jag. Av alla dagar så valde jag att idag inte lyssna på henne...Jag har alltså de två senaste dagarna gjort några riktigt dåliga val. Jag tror mej komma på rätt kod, men inser i samma sekund som jag trycker "ok" att det va portkoden till en kund. Vänta, säger mamma igen. Nu minns jag, kontrar jag, trycker fel en tredje gång och låser hela mobilen. Bra gjort. En hel ledighet utan mobil. Mer ångestframkallande än rogivande om du frågar mej. Nästa problem blir att hitta puk-koden (den som normalt alltid förvaras tryggt å säkert i börsen *NOT*). Den ska alltså finnas nånstans hemma i lägenheten. Sist jag såg det pappret var väl ungefär då jag köpte mobilen...för ca fem år sedan. Känns värt, mycket värt :)

Lägger upp en finfin bild på min underbara bror å hans underbara sambo, att se den här fina bilden på dem gör mej glad :D Puss på er!

lång dag.


Härlig syn då man haft en lång dag på jobbet. Vars va isskrapan nu igen? :)

Trött idag. Hela dagen sjukt trött. Tror jag är på väg in i en period med svårt att somna igen, den brukar ju dyka upp sådär emellanåt. Igår kunde jag inte somna förrän efter 02 vilket va väldigt jobbigt eftersom jag började 7 imorse. Jonas åkte till HK idag, igen. Andra gången i november. Synd bara att flygtiden är så lång och att tidsskillnaden är så stor, det tär lite på kroppen. Förseningar och inställda flyg har gjort att han kommer fram 1 dygn senare än beräknat. Dåligt väder lite överallt. Min rastlöshet har börjat sätta in, men jag har inte fått utlopp för den ikväll. Gjorde några tappra försök till stixkväll alternativt filmkväll, men det va fler än jag som va trötta å sega idag. Kanske lika bra å bara va hemma. Skönt det med. Jag å Curry har grejat med lite foton. Har två kort som jag redigerat och ska framkalla på canvas för att sen hänga dem i sovrummet. Tror det blir skitsnyggt. Sen har jag fotat mormor för nytt ID-kort...det ska hämtas ut imorrn å skickas hem till henne.

Måste måste måste köpa nya vinterskor, riktiga vinterkängor. Jag har varit blöt och stelfrusen om fötterna hela hela dagen. Inte härligt kan jag meddela. Oj vad ont det gjorde när jag kom hem å tog av mej skor å sockar. Det stack å kröp. Kändes nästan som när man va liten å hade åkt skridskor på uterinken, å så kom man hem, snörade av skridskorna å satte fötterna emot ett varmt element. Härligt plågsamt på nått sätt.

It's not about success, life is not a test.
You don't pass or fail, you just do your best.
To see the view from wings of courage
To push on through when we're discouraged
It's all about the try, all about the ride
Learning how you were meant to touch the sky


10 år senare.



Hör och häpna, jag, Linda Marie Caroline Aronsson, har bakat bullar...! Å vet ni vad: DOM BLEV SKITGODA!
Har inte bakat bullar sen den gången i högstadiet när jag på hemkunskapen misslyckades fatalt. Hemkunskapslärarens omdöme tog hårt på mej, ja hela hennes sura betyg har länge begränsat mej i mitt bullbakande. Hävdar fortfarande att hon gav mej ett orättvist betyg, bara för att hon inte gillade mej (ja, det var väl ömsesidigt antar jag men ändå...) Jag har ju hittills lyckats baka allt annat: sockerkakor, biskvier, lussekatter, semmelbullar mm, det är bara kanelbullar som jag "inte kunnat". Igår, den 22 november 2008, efter 10 år av okunskap och orättvis behandling, har jag fått upprättelse. Jag är minst lika duktig som nån annan att baka bullar!! Det här är ett stort ögonblick! Jag sa igår att jag aldrig någonsin skulle baka bullar igen, men det ska jag. De blev bra...mycket bra! Curry gillar dem också, fast han tyckte att lättmjölken va minst lika god! :)
Välkommen på fika!

jag.



25. Det låter ju enormt vuxet. Min höga ålder till trots, jag tror inte att vuxen är det adjektiv mina nära å kära först skulle använda för att beskriva mej. Jag kan bara konstatera att jag känner mej lika barnsligt glad som igår. Nån som inte har svårt med adjektiv och mej är Lina. Här har hon skrivit det allra underbaraste inlägget om dagens födelsedagsbarn.

Tusen tack alla söta som mailat, grattat via nätet, smsat, ringt, sagt, kramat, sjungit, skickat kort och gett. Det är så kul att så många hört av sej, även om man blivit påmind via facebook! ;) Efter en lång dag på jobbet har jag njutit av lite lugnt å ro hemma, tillsammans med min älskade men trötta make. Har fått finfina presenter å många roliga och lite oväntade hälsningar. Ni har alla gjort min 25årsdag till en dag värd att minnas!!! PUSS

min.



Här ser ni världens bästa man. Min man. Nu står han ute i bäckmörkret å ska byta lampor på extraljusen till bilen, så att de funkar bra när jag åker ner till övik på lördag (de har alltså varit trasiga i snart ett år!).

Han kom nyss in, konstaterade lugnt att han köpt fel lampor och cyklade iväg till statoil för å byta. Är han inte världens bästa så säg?! Han har dessutom fått stå ut med Lassemusik hela kvällen eftersom jag av ren klantighet glömde ta med en skiva till jobbet å alltså inte fått min dagliga dos i bilen.

Jag älskar dej min pusstuss!

på väg uppåt.



Rastlös idag. Ett bra tecken, då är jag snart frisk. Ska jobba imorrn. Och på personalmöte ikväll, det vill man ju inte missa! Febern är borta, det kände jag så fort jag vaknade. Är fortfarande lite hostig och snorig, men det är ju ingenting...huvudsaken man har skallen intakt så kan man ju jobba =)

Har försökt peppa upp mej idag, lyssnat på Lasse, duschat och klätt mej lite fint. Då känns det genast mycket bättre. Mormor har sovit bra inatt och mamma har pratat lite med henne på telefonen. Sitter ändå å väntar på att mamma ska ringa å berätta det senaste, känns så fel å va så långt bort. Det verkar stabilt med mormor, men hon är fortfarande svag, trött å har framförallt svårt att prata. Hoppas och ber att det rättar till sej!


Ny fin jeanskjol!

sjukt värre.



Sitter här i soffan och försöker få i mej lite risgrynsgröt. Upptäckte efter några tuggor att det inte smakade nånting, men efter kopiösa mängder socker kan jag äntligen känna lite sötma. Jag är sjuk. Hade 38 grader imorse. Kanske inte så högt för vissa, men för mej som är rätt feberkänslig innebär det långa ledningar och bomull runt hela tillvaron. Har ingen matlust men försöker ändå äta lite samtidigt som jag finfördelar min hjärna i små vita pappersnäsdukar. Fick avboka både ledsagning, jobb och stickkväll...en riktig skitdag med andra ord.

Dessutom drabbades min fina mormor av en propp imorse så hon ligger på sjukhuset och undersöks för fullt. Å här sitter alltså jag. 11 mil bort. Å kämpar i mej risgrynsgröt. Livet är bra underligt ändå.

morronpigg å kvällstrött?

Inte riktigt vad som brukar förknippas med mej och mitt liv. Nått konstigt har hänt, och detta innebär att jag under dagarna är som i ett enda stort vacuum. Morronpigg är väl egentligen å ta i, jag är grymt trött på morronen...också. Men det har blivit till en kul grej. Imorrn är tredje dagen som jag kliver upp 04.45 för att gå med Linda till jobbet å käka vår egna hotellfrukost-wannabe-frukostbuffé. Smakar ljuvligt! Har tänkt att vara lite intelligent ikväll i motsats till föregående kväll då jag satt hos Erika å fikade å surrade till 23.15. Inte så genomtänkt, men sååå värt! Jag kunde bara inte gå, vi hade det så mysigt! Ikväll ska jag däremot knoppa nu.


April 2006 vs. Mars 2008. Lillräven min.

Natti.

far med osanning.

Det är inte bra att blogga efter 01.00 på natten, det har jag lärt mej. Uppenbarligen har jag blandat ihop flera olika dagar och skapat mej en alldeles egen verklighet, vitt skild från hur det egentligen var. Föregående inlägg är ett utmärkt exempel på detta. Att fara med såhär uppenbar osanning är ju verkligen inte bra för min image. Därför ska jag nu, en gång för alla, försöka rätta till mina misstag, men med tanke på att jag fortfarande tror att allt är korrekt skrivet så finns det en överhängande risk att det kommer ett kompletterande kompletteringsinlägg inom snar framtid.

1. Vi var aldrig på Hemköp. Konsum däremot. Jag måste ha varit i djup dimma.
2. Jonas joinade oss inte. Det ser man ju till å med på kortet! Mycket djup dimma.
3. Tredje osanningen är att han åt sviss med oss, det gjorde han alltså inte eftersom han var i Uppsala. HAHA!

Mycket har hänt sen sist (om jag inte minns helt fel, hehe). I lördags firade vi Linda så det stod härliga till. En väldigt härlig dag måste jag säga. Tack alla som va med å tack för all planeringshjälp! I söndags åt vi en mysig söndagsmiddag, grillad lax (premiär för både grillning och grillen!) med soltorkade tomater/fetaostsås och klyftpotatis i Simons, Lindas och Olovs angenäma sällskap. Kvällen avslutades med vinbärskaka och kaffe/saft. :) Allt detta är sanning!

Vi har så smått börjat fundera på träning igen, minns ni att det va ett hett ämne för ja, vare några månader sen kanske? (lata människa!) Vi har kommit till den oinspirerande insikten att träning är både på gott och ont (mest på ont faktiskt, såhär innan man kommit igång). Det är en himla process att börja träna.

Vad är närmast?
med tanke på att vi tre som tänkt träna tillsammans bor i tre av stans fyra väderstreck så känner jag hopplösheten redan nu...


Var äre rimligast pris?
där utbudet är medelmåttigt och lokalen är i utkanten av stan...typ. inspirerande...

Var äre minst folk?
på de sämsta träningsställena...av en anledning skulle jag kunna tänka mej...där vill inte heller vi va

När äre minst folk?
då alla jobbar, så även vi. målade upp ett skräckscenario imorse, att träna på morronen. såååå ovärt...

Mest utbud?
där priserna är som dyrast, folkmängden som mest

Många saker att ta i beaktande. I alla fall, inspirerad (tror det eller ej) av allt träningsältande har jag å mamsen ingått en godispakt. Jag kan, jag vill, jag vågar. Tänkte att jag skulle skriva det här så jag får lite press på mej att fixa detta. Målet är inge godis fram till jul. När är jul? Sjukt långt fram...det här är alltså inte så genomtänkt. Dock har jag en rätt rolig period just nu (lite lätt manisk (alltid förvisso) och med en grym övertro på mej själv (okej, det har jag kanske också alltid)) så det känns lite kul att ha uppehåll så länge. Gjorde dock jordens miss i söndags. Köpte fyra cloetta stycksaker för å liksom säga hejdå godis på ett värdigt sätt. Tror ni jag åt upp dom? Icket. Jag glömde bort dom å nu ligger dom i kylen å hånskrattar åt mej. Tragik! En annan bra sak med allt träningsältande är att jag återfått min pepp på promenader. Den peppen kommer lite oväntat ibland å jag vet inte riktigt hur länge den håller i sej eller när den ska försvinna igen så jag får som ta alla chanser jag kommer över. Idag innebar det att jag klev upp 04.50 (!!!!!!!!!) för att gå med Linda till jobbet. Hur sjukt är inte det? Jag som till å med jobbar eftermiddag/kväll idag. Vi satt helt ensamma, åt vår frukost å lyssnade på radio. Som Linda sa: två Linda vid frukostbordet å en i radion. Kan det bli bättre? JA, (eller nä!) det kom en till Linda i radion...det var ju förvisso fantastiskt i sej, men det va Linda Rosing (det här är första å sista gången hon står nämnd i min blogg!). Hon funderade (precis som vi) över vad hon skulle med en blogg till. Hon kunde ju inte skriva sådär jättebra...

Hursomhelst, vi åt frukost, hälsade alla morronpigga (?) arbetare varmt välkommen till ännu en uuuuuuunderbar arbetsdag, njöt av deras obetalbara miner, jag tog emot hån på ett värdigt sätt å åkte sen hem (tiggde skjuts av Linda). Nu sitter jag här, hemsökt av världens rastlöshet å funderar på vad jag ska göra av dagen som förmodligen kommer att bli den längsta i mitt liv. Solen skiner så jag borde gå ut, men jag har ju (rastlös som jag är) startat en tvättmaskin så jag måste väl vänta tills den är klar iaf. Kanske skulle ta å sticka lite...min stickning firar snart ett år som ofärdig. Nu när det är höst (å inte högsommar) känns det lite mer befogad att göra klart dem.


välkommen vackra höst!

blå.


Ja, såhär fin blev jag av dagens behandling på blodcentralen. Jag som tänkte peppa alla att bli blodgivare, å så kommer jag hem å ser misshandlad ut. Jag är dålig reklam. Men all reklam är ju bra reklam har jag hört så...
RÄDDA LIV, BLI BLODGIVARE!


Livet håller på att återgå till det normala, men jag saknar helgen med Erika och framförallt saknar jag Lassekonserter. Försöker hålla lågan brinnande, men jag får så väldigt dåligt gensvar hemma å på jobbet. Erika, var är du?? Klippte av mej konsertbanden ikväll...en fantastisk turné är över. Nu får man leva på minnen, musik å bilder.

Jonas ska till Uppsala imorrnbitti å jag har lovat att skjutsa honom, så nu äre marsch pannkaka i säng. Å katt har inte kommit in än. Vilken liten räv!

have a happy period.

Min morgon började dåligt. Vaknade 8.30 å kände att nått inte stod rätt till. Hasade mej in på toa för att konstatera det jag misstänkt, mens. Varmt välkommen...not! Så fort jag började röra mej kom värken så jag tackade Gud innerligt att jag jobbade kväll just idag och kunde återgå till sängen igen. Ställde fram klockan 2 timmar och kröp ihop i fosterställning. Det brukar mildra smärtan lite, och jag lyckades faktiskt somna. Sånna här dagar ska det till nått alldeles extra för att jag ska ta mej upp ur sängen. Att morgonen börjar bli dag var inte en tillräckligt bra anledning, så jag låg en stund till.

Det som fick mej att hasa mej upp ur sängen för andra gången var Currys hjärtskärande skrik utanför sovrumsfönstret. Käkade lite frukost, tog ipren som alla säger ska va så bra mot just mensvärk å så kved jag mej ner i soffan. Svettades och frös om vartannat, helt sjukt. Startade TV'n å tror du inte att det första som kommer upp är en mensreklam. Som om livet inte va tillräckligt jobbigt redan, så låg jag nu alltså å såg hur smala, vackra kvinnor som säkert inte alls hade mens struttade runt och låtsades känna sej obekväma. Det som va droppen i min överfulla bägare var kvinnorösten som malde sej igenom reklamsnutten. Minns inte ordagrant men det var nått i stil med: "vi vet att du inte direkt ser fram emot den här perioden varje månad. Vi vet också att vi inte kan hjälpa dej att bli av med den. Men vi gör allt i vår makt för att lindra den lite. Tänk på att det är ett tecken på att din kropp fungerar. Bla bla bla. Have a happy period...always." Inte vart jag bättre av det direkt. Jag kände mej ännu uslare. Inte vart jag bättre av iprenen heller, å in kombination med tidigare nämnda reklam så kände jag mej snarare sämre.

45 min innan jag skulle börja låg jag fortfarande i soffan i mysklädet, som ett litet foster. Allt va jobbigt å gjorde ont. Aldrig i livet att jag kan stå upprätt idag. Å jag tänker icket ha jeans, jag kände riktigt hur det skulle strama över magen. Inte ens trosorna va sköna. Det fick bli mysbyxor å de största trosorna jag bara kunde hitta (hade säkert tagit ett par av jonas kallingar om jag varit tvungen!). Pratade med mamma i telefon, bara det va obehagligt. Andas gick bra, men all ansträngning av magen utöver det var bara pest. Peppad att jobba!? Cykeln va ju bara å glömma...ett under att jag klarade av att klä på mej å gå ut till garaget.

Dagen i övrigt gick väl förhållandevis bra, det gäller att hålla skenet uppe, kallprata om väder och vind och le när det passar. Den här omgången toppar nästan förra gången, då jag fick världens värk under själva jobbdagen. I slutet gick jag typ dubbelvikt å svettades som en gnu. Med facit i hand kom jag alltså undan rätt lindrigt idag. Nåväl. Nu äre slutklagat för ikväll. Jonas har bakat å donat å är så himla duktig att jag börjar fundera om han ens behöver nån fru. Jag känner mej lite (okej, mycket) oduglig som bara jobbar å jobbar å han får baka sitt eget fikabröd till imorrn. Jag som skulle på stan nu i förmiddags, inte vart det nå med det. Suck. Jag är en oduglig fru. Ska ändå försöka fixa lite frukost på säng imorrn så han får en bra start i alla fall.



(foto: Petra)
Den här serien får illustrera att det finns alltid nån som gör eller känner precis likadant som jag gör just nu. Jag är sällan ensam.

Sen om den personen har samma namn, bor i samma stad och har samma jobb som jag själv, det är jag inte lika säker på...inte varje gång iaf ;)

jag är dödlig.

Om jag nån gång på nått sätt fått för mej att jag under några omständigheter skulle vara annorlunda, inte som alla andra, odödlig så har jag fått tänka om. Rejält. I torsdags när jag och raringarna gick hem från stan kom samtalet in på att bli sjuk och Petra förbjöd mej (helt apropå ingenting) att bli sjuk eftersom vi åker iväg på äventyr nästa vecka. "Äsch, det va evigheter sen jag va sjuk. Jag blir aldrig sjuk." 2 timmar senare började jag snora i soffan. Dagen efter var ett enda stort nysande och idag både nyser, harklar jag mej och är hes. Vad hände? Jag som aldrig blir sjuk får nu gå runt å  bara längta efter att bli frisk igen. Att kurera mej är inte min starka sida, jag är ju som sagt aldrig sjuk. Igår var jag vaken till 04.00 och idag har jag varit på stan i kortärmat. Dumt kan man tycka.

Jag är dödlig. Va skönt! Inte för att jag på allvar tvivlat på det tidigare, men nu har jag återigen fått det bevisat. Det känns helt okej. Livet må va skört ibland men det brukar för det mesta lösa sej ändå. Har förresten på tal om skört liv läst ut kanske årets bästa bok, The Tiger's Child (Torey Hayden), den fristående fortsättningen på One Child som kanske var förra årets bästa bok. Har du inget att läsa i sommar, läs dessa två böcker!

Nu ska jag börja kurera mej! Gonatt! :)

Nyare inlägg
RSS 2.0